Lappuggla maj 2019 i Tärnanområdet

 

 

Klicka gärna på bilderna, det gör stor skillnad.

 

Jag följer Artportalen så gott som dagligen för att få information om fåglar och platser. I slutet av maj kom det en rapport om en lappuggla i Tärnanområdet, ett större skogsområde som ligger i kommungränsen mellan Österåker och Vallentuna. Nästa dag kom det ytterligare en rapport med lite mer information, att den hade setts längs med en grusväg. Det fanns även ett foto där den satt i ett dött avlövat träd.

Jag visste ungefär var det var och vi (Elisabet och jag) bestämde oss för att åka och titta. Lappugglan är en stor uggla med majestätisk hållning när den sitter och lyssnar efter sork. Egentligen skall den vara uppe i Norrbotten så här års. Under vinterhalvåret söker sig en del ner till Mälardalen. Den här har dröjt sig kvar, det var nu den 31 maj. Den ses sällan i Österåker.

Vi åkte till Tärnanområdet, parkerade och började gå längs med den angivna grusvägen som gick i kanten av en långsmal sank äng. Det knastrade när vi gick i gruset. Efter några 100 m såg vi ett torrt avlövat träd och ugglan som hastigast lyfte och flög över till den andra sidan av ängen. Den hade hört knarret av våra fötter. Vi såg inte var den landade, det var en tät skog.
Vi satte oss en bit ifrån det torra trädet för att se om den skulle komma tillbaka, det hände inget på en halvtimme utan vi gick vidare på grusvägen upp till en vik till sjön Tärnan. På tillbakavägen började jag intressera mig för fjärilar och sländor i dikeskanten.

 

Pärlemorfjäril

 

 

Blå jungfruslända

 

 

Plötsligt när jag tittade upp satt den där framför oss, lågt i ett lövträd ca 15 m ifrån grusvägen och vi stannade på grusvägen en bit bort. Den satt kvar och tittade på oss. Mäktigt, den är en av Sveriges största ugglor, det är bara berguven som är något större och fjällugglan om man meter vingspannet. Den är 70 cm hög, lika hög som berguven.

Hur gör vi nu för att inte skrämma den? Elisabet fick stå kvar, jag gick sakta framåt på grusvägen, den sitter kvar. Jag stannade inte utan fotade när jag gick. Hade jag stannat då hade den lyft. Nu kunde den följa min rörelse längs med vägen.

 

 

Det hörs något uppe i lövverket.

 

 

 

Ett stiligt kraftfullt ansikte med stora grå ringar runt ögonen, kraftiga vita halvcirklar vid ögats inre sida och gul iris som förstärks av svarta cirklar runt ögat.

När jag hade kommit förbi ca 40 meter stannade jag och vinkade till Elisabeth att hon skulle gå, sakta.

 

 

 

Elisabeth gick försiktigt och hon såg hur ugglan vred på huvudet följde henne med blicken och i bland tittade åt mitt håll för att se var jag var. Lappugglan satt kvar, en häftig upplevelse med en så stor uggla så nära.

Vi stannade inte som man gärna vill som fotograf för att få bättre bilder Den satt inne bland lövträd som gav skuggor ifrån grenverket som gjorde att det svårt att fotografera utan vi respekterade ugglan och gick tillbaka mot bilen.

Tomas Seippel

En kommentar till “”

Lämna ett svar till PO Sjöblom Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *